Att skriva Rödhake: Blodspår har tagit tid. Mycket på grund av prestationsångesten efter första boken om exspionen Anders Rödhake (nästa bok måste ju bli lika bra eller ännu bättre!). Jag har skrivit, skrivit om, fått hejarrop från deckardrottningen Ingrid Elfberg med högvis av utgivna böcker i bagaget, och skrivit om igen. Slutresultatet har blivit mycket bättre än första utkastet – en rakare story, tätare och mer spännande. Allt som inte fått plats sparas – för fler böcker blir det förstås.
Förutom att jag inte alltid kunnat ägna så mycket tid som jag velat åt skrivandet, så har researchen tagit mer tid än vad jag tänkt. För den har tagit mycket tid den här gången. Jag besöker gärna platser, står och känner in atmosfären, vinden, människorna, trafiken och utsikten. Hur kan jag använda det här? Vad skulle bli spännande att göra på den här platsen? Det är en helt annan sak att uppleva en plats än att se den på bilder.
Sedan gäller det att samla fakta. Hur ser ett knivsår ut? Hur mycket blöder det? Hur fungerar ryska underrättelsetjänsten? Ibland blir jag orolig för att mina googlesökningar fastnar i något filter hos Säpo eller FRA, men än så länge har ingen hört av sig.
Ett spännande researchbesök var i Kvicksund. Även om boken utspelar sig mestadels i Västerås ville jag väva in Kvicksund och Rytterne. Intrigen krävde det. Bron hamnade till och med på omslaget för att den får en så avgörande del av storyn när trådarna knyts ihop mot slutet. I en avgörande räddningsaktion går det mesta åt skogen och långt ifrån så som Anders Rödhake tänkt – då blir sundet precis på gränsen mellan Sörmland och Västmanland helt avgörande.
Tack vare Trafikverket fick jag chansen att besöka Kvicksundsbron och studera klaffbron närmare. Bron har stått länge på samma plats och knyter ihop samhället som ligger på båda sidor om sundet med biltrafik, järnväg och båttrafik som möts på ett och samma ställe. Och från brovaktartornet får man en fantastisk utsikt över Kvicksund och Mälaren som brer ut sig åt väster och öster.
Jag nördar gärna ned mig i allt kring hur kuggsegmenten i klaffbron fungerar, yrkestrafikens krav och öppningsscheman. Det är förstås omöjligt att få med allt jag lärt mig om brobyggande, underhåll och framtida planer. Bara det som är viktigt för storyn har fått komma med. Framåtrörelsen i berättelsen riskerar att sakta ned för mycket om boken tungs av för mycket detaljer. En svår avvägning när man fått reda på så mycket intressant! Och en inblick i hur mycket det är att ta hänsyn till och hur många människor som dagligen jobbar med att bil-, båt- och järnvägstrafiken ska flyta på utan stopp. Sånt som man som vanlig resenär inte märker av förrän något strular.
Så även om boken är en spänningsroman och inte en faktabok, så är det viktigt att fiktionen ligger så nära verkligheten som möjligt (även om man ibland som författare kan ta sig en del friheter – storyns intrig är alltid viktigast!).
0 kommentarer